Korvprat

 Alltid bättre korf i en annans gryta.

Sausage-Making,1651

David Teniers the Younger

Det var Åkes korvprat i söndags som fick mig att fundera över korvar — både formmässigt, innehållsmässigt och lingvistiskt. Det finns mycket att säga om korv — och många författare gör det.

Och nu hittar jag många ordspråk och talesätt som jag aldrig hört förr, som:

”Kommer främmande in där Korf kokas, spricker han sönder.” 

får mig att grunna över vem som spricker — korven eller gästen.

Har du ätit siskonkorv, eller ens hört talas om slika korvar?

Jag stötte nyligen på en drapa (ok, ingen äkta drapa), där poeten Wilhelm von Braun redogör för hur man tillverkar korv — och jag tror faktiskt att man skulle kunna använda versen som recept.

SISKONKORF I SURKÅL

Syltning af Surkål

Men huru surkål göres ej mången vet; 

Det ämnet likväl anstår en ung poet 

Ur unga Gardesskolan, så platt och fri, 

Som icke tål ett tecken af fantasi, 

Ejheller rimmet. Nyttan här utgör allt,

Och hvad publiken bjudes, »serveras kallt». 

Som gerna en gång nyttig jag vara vill,

Jag surkål att besjunga skall bjuda till.

Herr Robert Kraemer täcktes förlåta, om 

Jag rimmet dock behåller! — Kom, Sångmö, kom,

Kom icke hit! jag menar. Hvad vill väl du, 

Då Gardespoesi jag tillyxar nu? 

Mamsell Nylander lär oss uti sin bok,

En nyttig, en förträfflig och mäkta klok: 

Först väljas hvitkålshufv’en , så stora som 

En misslyckad poets — på den tanken kom Mamsell Nyländer ej; det min egen är, 

Och för min räkning qvarstår den äfven här — 

Från hvitkålshufv’et skrädas de gröna blad, (Peruken kan man kalla dem, eller hvad?)

Och se’n det kala hufvud — hvad gräslig syn!—

Man hackar obarmhertigt, så fint som gryn. Derefter stötes kålen, som ej får fred, 

I tunna eller fjerding, väl rengjord, ned. Emellan hvarfven häller man ättika,

Dock endast några droppar. Nu skall man ta 

Af berberisbär några samt dill också 

Och strö det helt försigtigt derofvanpå . 

När kärlet fullt har blifvit , så lägger man 

En botten ofvan kålen, och, om man kan, 

En tyngd på denna, tung som herr Kraemers vers.

På detta sätt skall kålen stå ut sin pers,

Tills den hört upp att jäsa. Då borrt »vi tar» Den tyngd vi nämnt, och surkål »vi» ändtligt »har»,

(Vi nyttjar Kraemer-språket; vi skrifver som Vår höga förebild, som vi tycker om.)

Siskonkorf

En annan sak är åter med siskonkorf, 

Här vill vi lemna rimmet, som obeqvämt 

Och äfven oaptitligt, i matväg helst. 

Men som i språk att forska jag blifvit van, 

Jag länge har funderat af sjelfva hin 

Uppå en slik benämning som siskonkorf. Hvad är väl »siskon», himmel! hvad är väl det? 

Och med hvad skäl förbinda det sen med korf? 

Vi vet ej; mycket finnes som vi ej vet. 

Dock derom något mera här nedanför,

Se’n korfvens art och väsen vi skildrat har. — Så bör den göras, efter de bästa rön: 

Man tager svinkött, äfvensom något fett, Skär detta uti tärningar, ganska små, 

Och hackar dem och bultar tills allt blir fint

Och smidigt. Sedan blandas söt mjölk dertill, 

Men litet blott, och peppar, fint stött och stark, 

Nejlikor, rifven muskott, salt efter smak. 

När detta sammanblandadt har blifvit väl, Man stoppar det försigtigt med tummen i 

Får- eller svinblåtarmar, rengjorda väl; —Förstås, att äfven tummen bör vara ren! —Derefter knytes korfven med trådar om, 

Två à 3 tum emellan hvar knytning, minns! Och nu för grytan korfven är färdig straxt, 

Att kokas der i surkål och — ätas se’n.

Men denna knytning gifvit mig en idé 

Uti »språkfrågan». Månne ej syskonkorf

Det rätta namnet vore? jo, troligtvis,

Fast slarfvigt uttal vållat förbistring här. 

De korfvar små för syskon man anse kan, 

Då barn de äro alla af samma korf, 

(Nu skref jag i pluralis, mitt kräk, ändå!) 

Kött af hans kött, och skinnet af samma skinn.

Om några äro syskon, så »är» väl de, 

Då de bevisligt föddes på samma gång 

Och är dertill så lika som tvänne bär, 

Och samma smak de hafver, och samma lott Dem väntar här i verlden: att ätas opp. 

Det lider intet tvifvel att jag har rätt, 

Som alltid, och belöning jag väntar mig 

Till nästa jul af Svenska akademi’n,

Till hvilken jag min upptäckt vill sända in . .

Wilhelm von Braun (1813-1860) var i mitten av 1800-talet en av Sveriges populäraste poeter.

Han hade inte mycket till övers för samhällets toppar och etablissemang, vilket syns i en del av det han skrev.

Satir som skrevs för över hundra år sedan är inte alltid så lätt att förstå, men jag låter mig ändå roas av hans texter.

Det vimlar av korvar i litteraturen; korvar äts både på midnattsfester och äventyr i Enid Blytons böcker och nästan lika mycket äts det hos Dickens:

”the best tea-service is set forth, and there is excellent provision made of dainty new bread, crusty twists, cool fresh butter, thin slices of ham, tongue, and German sausage, and delicate little rows of anchovies nestling in parsley, not to mention new-laid eggs, to be brought up warm in a napkin, and hot buttered toast.

ur ”Bleak House”

 

Veckans bilder

 Långtidsparkering

Också jag beslutar mig för att långtidsparkera men inomhus nu när vädret och jag inte drar jämt — det (vädret alltså) låter sig bäst beskrivas med ett ord som Årstafrun brukade använda sig av: mulit.

Min parkeringsplats är, som vanlig, stökig, men inom räckhåll har jag vad jag kommer att behöva de närmaste timmarna.

Dessutom har jag vid min högra armbåge, något som gläder mig, en ordensstjärna (staphelia också kallad asblomma), som bestämt sig för att åter blomma.

BILVÄNNEN

 

 

Någon Volvo har jag inte till hands, men väl en Austin från 50-talet — kanske går det lika bra, om inte en traktor från Brio duger.

Bedrövad bet Svensson i tummen 
och sa till sin fru häromsist: 
Vi har ingen bil här i rummen. 
Det tycker jag är lite trist. 

Trött på besväret att löpa
från kök till sopnedkast 
beslöt sig familjen att köpa 
en inomhusvolvo av plast. 

När nu Svensson är hemma för natten, något som sker klockan fem, 
slår mannen sig ner framför ratten 
och bilar omkring i sitt hem. 

Middag , och steken blir skuren 
och utflyktsplanerna träng. 
Ska vi ta oss en tur till tamburen, 
eller åker vi kanske till sängs? 

Vi kunde väl fara till grannen 
och parkera vår bil i hans kök, 
säger frun, och den lydige mannen 
låter motorn utveckla rök.

I detsamma: ett slag över nacken. 
Hål i väggen, förvirring och damm.
Det var Svensson som lade in backen, 
fast han ämnade taga sig fram. 

en av Stig Dagermans dagsedlar från 30 oktober 1954

en lördagsmening

 

Hittade nyligen en författare jag aldrig tidigare hört talas om, Malin Ödmann.

Hon skrev några deckare, två av dem finns hos Litteraturbanken, den första av dem, ”Ulvnäsgåtan, privatdetektiven Barbro Bellingham äventyr”, (1918) har nyligen läst. Som så många böcker från den tiden (som till exempel Ester Blenda Nordström, Vivi Laurent-Täckholm, Gunnar Widegren& många fler) har den ett lätt anfått tempo och dessutom en tidstypisk jargong. 

 

Det sista jag hörde var en centnertung suck,

Vet du hur mycket ett centner är? det visste inte jag, men SAOB har berättat det för mig:

”benämning på en i flera länder brukad viktenhet af efter tid o. ort växlande storlek (vanl. = 100 skålpund); i Sv. (förr) ss. laggill viktenhet = 5 lispund l. 100 skålpund.”

Där finn även gott om exempel:

”Hatet är en centnertyngd, 
som ohjelpligt neddrager sitt offer i ett 
bottenlöst djup.”

Skrev Zacharias Topelius i ”Blad ur minn tänkebok”

Bokens dialoger är skrivna på ett okänt landsmål där man själv får klura ut vilka långa ord som förvanskats.

Och vissa uttryck har fått en ny knorr: ”Kors i göta pinal!... Nä, flå mej nu naken å lägg mej flat!.”

Snart ger jag mig på andra boken i serien ”Dörjevångagåtan” som utkom året efter första boken”

Det är Robert som uppmanar oss att presentera en mening som, på sistone, fått oss att stanna upp ett ögonblick.

ingen ängel

 

men en flicka, som Vanda ritar i snön:

 

Hon kom plötsligt ihåg, att snön där ute låg vacker och hvit, och hon tänkte, att det var mycket roligare att springa omkring och pulsa i den än att sitta inne och titta, och så slängde hon på sig kappa och mössa och smög sig osedd ut på gården. 

Där träffade hon på en behändig drifva, som tornat upp sig mot trädgårdsstaketet, och Vanda roade sig nu en stund med att vada omkring i den, blundade och lekte att hon gick i drömmen, ty så mjukt och trefligt kändes det. 

Sedan »ritade hon en flicka i snön» Det gick så till att hon kastade sig baklänges i drifvan med utbredda armar och utspärrade fingrar, så att det blef ett djupt, präktigt aftryck af fröken Vanda. Hon betraktade det en stund, borrade dit två djupa hål till ögon, ett till näsa och ett till mun, samt såg sig sedan om efter något nytt att sysselsätta sig med. 

Hon suckade djupt, ty hon kunde ej upptäcka ett enda dugg nytt och roligt att ta sig till. Missnöjd traskade hon neråt trädgården, tittade på skatorna, som skrattade i äppelträdens toppar,  och funderade på om det vore lönt att fånga några af dem genom att strö salt på deras, stjärtar. Hon visste nämligen, att man bara behöfde springa fatt dem och strö salt på dem för att sedan med lätthet kunna fånga dem.

    ur Greta och Vanda

     av Amy Palm

Som barn brydde jag mig aldrig om vem som skrivit en bok, eller vad recensenter tyckte om böckerna jag läste. Allt som gick att läsa slank ned, men somt tyckte jag bättre om än annat — och de böckerna läste jag ofta om. Böckerna om Greta och Vanda, av Amy Palm, hörde till dem jag återkom till. 

Hade jag vetat att Gurli Linder, nedlåtande kallade böckerna för snömos, skulle de inte ha rört mig i ryggen.

Nu tycks böckerna fått återupprättelse, de ”bygger på barndomsminnen från herrgårdsliv i Uppland. Hon [Amy Palm] berättar okonstlat och utan moraliserande om vanliga barns lekar och upptåg”, säger NE nu.  

Det finns inte så värst mycket att läsa om snöänglar på nätet, annat än att de finns överallt där det finns snö — liksom gubbar, gummor och folk i största allmänhet av snö.

Men jag får lära mig att i Japan gör man snökaniner, bara en oval med blad till öron.

 Snölyktor tycks vara populärast i Norden, och i Japan där det finns snölykte-festivaler. Lyktorna var roliga därför att de var vackra att titta ut på sedan mörkret lagt sig.

Snögrottorna minns jag också med glädje. Nu har det ju hänt en olycka med en grotta som rasat över en pojke. Våra grottor var ofta öppna i taket, och utgjorde ingen fara, men det är nog på sin plats att ha snögrottor under uppsikt, liksom hö och halmgrottor — i den mån de fortfarande existerar.

 

7 Fredag.  

Mulit hela dagen, och eftermiddag samt aftonen snögade mycket.

 Klockan 4 åkte jag uti Kappsläda till Grönbrink, hvarest samlades öfver 20 Personer främmande till Caffee och Soupee för att celebrera Herr Rubensons och Dess frus Hemkomsöl.

 Caffee, Canelkaka, Muscatvin, Sockerrån, Sockerspånor och Thee böds före måltiden, som bestod i 12 rätter god och fint lagad mat samt Decere af Russin, Mandel, Confect, Renetter, rödt Vin, Pounch och Biscoph. 

Allt ganska godt och ordenteligt samt tillräckeligt, snarare allt öfverflödigt, och alla ganska muntra.

  Så skrev Märta Helena Renstierna i sin dagbok den 7 mars 1820. Här har det också varit ”mulit hela dagen”, och lite snö har fallit nu på kvällen — men där slutar likheterna mellan Årstafruns dag och min, någon kappsläde har jag inte, och jag nöjer mig med lite soppa till kvällsvarden.

kostymerad tjomme

 

KLÄDFRÅGAN

Lapp på lapp på lapp 
hade mina trasiga böxer 
då jag gick i andra folk. 
Men jag fick en kostym 
på våren av landsfiskalen,
som inte bar svärdet förgäves . 
Han hade en doter som gick 
i samma klass, Margareta,
med ett hjärta av gull 
och en liten råttsvans på ryggen.
Så fick jag i fjol ett par byxor, 
ylle, modell Knickerbocker.
— Hej godsägarn, sa en tjomme 
på Mästersamuelsgatan. 

ur ”Kistebrev”
av Emil Hagström 


Det händer ofta att jag tar ord för givna, gamla ord, nya ord och så en del slang.
Tjomme har jag, utan att tänka efter, trott vara slang. Men så upptäcker jag att det  funnits i svenskan åtminstone sedan på 1860-talet (även om jag inte hittar några exempel äldre än 100 år).
NE säger att det är en försvenskning av engelskans chum, och förmodligen en förkortning av chamber fellow.

Chum i sin tur är knappast ett ord man använder sig av längre.

Tulpaninspiration

Tulips and Peploes 

Janetta A. Bruce 

Sweet scents red tulips 
Red tulips bring such happiness 
Our hearts are full of pleasure.  
            Natasa Tocuc

Slog, som vanligt, på (med betoning  på, på) radion, innan jag ens lyckats bända upp ögonlocken, och fick höra att det är tulpanens dag i dag.
Så försvann den förmiddagen. 
För några år sedan hade jag ett tulpantema här, så jag visste att det finns gott om tulpaner på nätet — men jag visste inte att det finns så otroligt mycket skrivet om tulpaner. Det finns en uppsjö av tulpandikter, minst lika många noveller och annat tulpanrelaterat skönlitterärt. För att inte tala om all slags konst med tulpaner av olika snitt.

1835 skrev H. C. Andersen berättelsen om Tummelisa — med en något annorlunda syn på det här med blommor och bin.
Det var en gång en hustru, som så gärna ville ha sig ett litet barn, men hon visste inte alls, varifrån hon skulle få ett;  så gick hon till en gammal häxa och sade till henne:» 
 Jag skulle så innerligt gärna vilja ha ett litet barn; vill du inte säga mig, varifrån jag skall få ett?» 
 »Jo, det skall nog gå för sig», sade häxan. »Där har du ett korn,  det är alls inte av det slag, som växer på bondens åker eller som hönsen få att äta; lägg det i en blomkruka, så skall du få se någonting.» 
 »Tack skall du ha!» sade hustrun och gav häxan en tjugufemöring, gick därpå hem och satte kornet, och strax växte en stor, vacker blomma upp; den såg alldeles ut som en tulpan, men bladen slöto sig tätt tillhopa , som om den ännu stått i knopp. 
 »Det var en vacker blomma!» sade hustrun och kysste den på de röda och gula bladen; men just som hon kysste den, gav blomman till en stark knall och öppnade sig. Det var en verklig tulpan, det kunde man se; men mitt inne i blomman, på den gröna stolen, satt en liten, liten flicka, så fin och täck; hon var icke mer än en tum lång, och därför kallades hon Tummelisa.

Elsa Beskow