Woman with a Candle
Godfried Schalcken
Adventstid kom till mitt ensamma hus;
jag sätter i staken ett sparat ljus.
Något skall ske bortom frostig advent;
jag väntar en gåva, som Herren sänt.
Den gåvan är av ett helt annat slag
än gåvor vi ger till varann´ var dag.
Öppna din tillstängda dörr i ditt hus.
Så lyser i mörkret ett litet ljus.
Carl-Bertil Agnestig
Poetry Reading
Milton Avery
Liksom klimakteriehäxan befinner jag mig i en slags bokskugga, jag bläddrar, läser — och förkastar innan jag väljer nästa bok som jag bläddrar i, men inte läser.
Men i motsats till Klimakteriehäxan finner jag ro i det korta — det som ibland kallas lyrik, men lika ofta är en dråplig, eller ironisk vers.
Trots att Anna Greta Wide (1920–1965) dog ung, hann hon skriva och publicera mycket. Du hittar mycket av det hos Litteraturbanken.
Där skriver Jonas Ellerström om henne:
”Wides plats i den moderna svenska litteraturhistorien är istället som omutlig centrallyriker och uppriktigt tvivlande kristen poet.”
Den versen jag fastnade för i dag är mer än en mening lång, men jag tycker den passar så bra ihop med både Klimakteriehäxans och Roberts val att den ändå får komma med.
Sjuk av konditionalis.
Utled på om och skulle.
Törstande i förtvivlan
efter presens indikativ.
Exempel: Jag är. Jag lever. Jag vet på vem jag tror.
Anna Greta Wide
ur ”Den saliga osäkerheten (1964)
Hos Robert kan du läsa om tanken bakom lördagsmeningen
Children
Sergej Arsenjewitsch Winogradow
Elena Guros bok ”Barfota” är ett tunt litet häfte med prosadikter.
Hon var bara 35 år när hon dog, så det finns inte mycket, varken att läsa om, eller av henne. Jag kan tänka mig att det finns mer att läsa för dem som kan ryska.
Jag som inte ens gillar skärt, väljer Elsa Schiaparellis självbiografi ”Shocking Lifre” — hon anses ju vara den som kom på att använda ”shocking pink”, förutom att hon var först med axelvaddar och djuptryck.
Nej, jag gillar långt ifrån allt hon gjort — men sydde en gång en klänning efter ett av hennes mönster, till ett bröllop.
Och hennes biografi är intressant, fast jag får erkänna att jag inte känner till ens hälften av alla kändisar hon talar om.
Laura Marholm Hansson som föddes i Riga hade en lettisk mor och dansk far. Hon kom att gifta sig med Ola Hansson.
I sin bok ”Six modern women Psychological sketches”, presenterar hon sex välkända kvinnor: Sonia Kovalevsky, George Everton, Eleonora Duse, Amelie Skram, Marie Bashkirtseff och Anne Charlotte Leffler.
I Ebba Witt-Brattströms ”Dekadensens kön: Ola Hansson och Laura Marholm”, kan den intresserade läsa mer om Laura och Ola.
hos Robert kan du läsa mer dagens tisdagstrio.
J
Någon allé är det inte — men grannen har fem lindar som markerar tomtgränsen mot den lilla vägen — och i synnerhet så här års kommer några rader ur ”Beatrice Aurore” ofta för mig, när jag går där:
”Vi gingo i en lindallé
på våta gula blad”
Melodin, liksom alla minnen som hänger ihop med dikten stannar kvar hos mig.
Jag saknar verkligen inte inomhussysselsättningar — jag saknar bara lust att tackla dem.
Förmodligen är Baltsar bortom all räddning, ändå står jag länge och tittar på honom och funderar på om jag kan göra något för honom. Han har ju trots allt funnits med mig i större delen av mitt liv. Men de sista 25 åren i en källare har varit till men för hans hälsa — men inte för hans röst, jag fnissar varje gång jag vänder på honom, och han klagar högljutt.
Baltsar får vänta till en annan dag, liksom den förflugna tanken att jag borde röja bland böcker, pryttlar & papper, av alla de slag.
Nej, här ska inte städas, istället ägnar jag mig åt Ruth Milles diktsamling ”Dagarnas grå och blommornas blå”
Det är Åke som som sköter söndagsbloggandet, där alla som känner sig manade ska presentera sin gångna vecka med fem fotografier — eller färre.
